Zorro

Till Minne av Zorro

Här kommer ännu en hyllning till en alldeles speciellt underbar liten Norwichterrier gubbe.

Tre månader och en dag efter att Dacke somnade in var det hans livskamrat Zorro’s tur att säga hejdå.

Zorro eller Sorken som han också kallades blev 14 år gammal. Jag brukade ofta säga att han var hundvärldens motsvarighet till Gustav, katten ni vet. Och visst fanns det likheter: han älskade mat, brudar och kunde nog betraktas som lat. Som ett exempel på det senaste kan sägas att han aldrig någonsin gick uppför ”Stadhus backen” i Mariehamn även om vi bodde i slutet av Torggatan i sex år. Den var alldeles för brant och jobbig för hans smak.

Zorro’s utställnings karriär var mycket framgångsrik. Han blev svensk, finsk, norsk, dansk och som kronan på verket också internationell utställnings champion. Han var nog den första åländsk ägda hund som fick den titeln bekräftad och året var 1999. Förutom utställningschampionat lyckade han också skrapa ihop en del vinnartitlar: Dansk Vinnare -97, Finsk Vinnare-98, Nordisk Vinnare i Hamar och Stockholm -98 respektive -99.

Trots sin lathet så var han annat än bara vacker. Nybörjarklassen i lydnad tog han sig genom på två prov, han tävlade ett par gånger i öppenklass och fick ett andra pris. Jag tröttnade tyvärr ganska fort på hans nycker och avslutade lydnads karriären. Jag tyckte Zorro hade en lite felaktig inställning till det hela, men för honom var den solklar: Ingen belöning inga cirkuskonster.

Zorro’s favorit sysselsättning var ”Korvletning i skogen”. Mera vanligt kallat för Sök. Idén var den att han sökte upp människor i skogen som hade fickorna fulla med korv. När han hittade dem så satt han där och skällde (Nåja ni som kände honom så kanske inte skulle kalla det skall, men ett herrans liv förde han i alla fall…) och väntade på att matte skulle hasa sig ut i skogen så att han kunde få sin välförtjänta korv. Han hade ett alldeles eget sökskynke med Z-tecknet på sidan.

Sin pensionärs tid ägnade Zorro åt väsentligheter: vila, äta och kolla brudar, till hans stora förtvivlan fick han bara kolla…

Zorro var aldrig den blyga tysta typen, han såg alltid till att synas. Det bidrog till att han fick många vänner runt om i hundvärlden. En av hans trognaste beundrare skrev ”… Känns som en epok tog slut med Zorro! Han var en alldeles underbar hund, mycket speciell för många. Visst kommer det tårar nu, men vi kommer i framtiden att få många orsaker att skratta när vi minns hans bravader…”

Maria