Dacke

Bilden är tagen av Sussie Finnerman-Olin

Detta är en hyllning till en mycket speciell vän till mig: Dacke, en i mina ögon helt underbar Norwichterrier som var min första egna hund, vän och följeslagare i nästan femton år. Dacke somnade in helt odramatiskt på påsklördag den 26 mars 2005.

Dacke älskade människor – särskilt ”riktiga karlar” med skägg. Även om han hälsade på ett mer väluppfostrat sätt som grånosad gammal herreman än när han var ung, ville han alltid säga ett lyckligt, svansviftande hundhej till alla han mötte. Andra hanhundar kunde han definitivt klara sig utan – och det talade han irriterat om för dem. Dacke var döpt efter Nils Dacke, han var upphovsman till ”Bondeupproret” i Skåne och visst hände det att min Dacke också startade små uppror. Men hund tjejer och i synnerhet ”stora tjejer” älskade han, schäfer flickor var hans stora passion. 

Som valp var Dacke vild och galen – full av valpigt bus och med sylvassa tänder som han använde på mig och alla som kom och hälsade på. Av någon (och för Dacke helt obegriplig) anledning var alla inte särskilt förtjusta i att bli använda som tuggleksaker. Jag har ännu idag bekanta som ogärna tar av sig skorna när de kommer på besök…

Så småningom växte han upp och lugnade sig en smula, men även när han var en sofistikerad äldre gubbe så kunde jag på nätterna vakna av att han for runt med sin pip leksak och ”lekte döda råttan leken”. Jag uppskattade inte alltid att han vilken tid som helst på dygnet var på lekhumör – men det brydde han sig inte särskilt mycket om.

Dacke var mitt försöksdjur. Vi kämpade tappert med både lydnad och agility. Om man jämför med vad andra i rasen presterat så klarade vi oss bra. Lydnaden var det som vi satsade mest på. Det blev många skratt och ibland även lite förtvivlan under lydnadsprov. Dacke fick oftast 0  eller 9-10 på ett moment, mycket berodde på dagsformen. Kände han för att pinka på apporten i stället för att hämta den, så var det de han gjorde. Åren gjorde honom vacker, som 13-åring blev han finsk utställnings champion.

Dacke lärde mig otroligt mycket om hund, han var liten till formatet men stor i själ och personlighet. Jag saknar honom men mest av allt gläds jag åt att jag fick ha honom som kompis i nära 15 år.

 Maria